3 frågor till Annabelle Jaccard, som arbetar som psykolog för Läkare utan gränser i Paris och bedriver terapier med flykingar.
Vilken del av ditt arbete med flyktingar är mest intressant?
Möjligheten att upprätthålla en långvarig kontakt, minst 6 månader. Detta för att verkligen kunna lära känna personen, dess sårbarheter, världsbild, humor med mera. Möjligheten att skapa en erfarenhet som först och främst är mänsklig, att nå ett utbyte och mötas.
Vilka utmaningar möter du i ditt arbete?
De är många. För mig handlar det om att värna personens subjektivitet, att inte sätta henom i ett fack – ”asylsökande”. Att frigöra personen från en tvingande status för att därmed komma så nära ämnet och personens världsbild som möjligt. Det handlar inte om att skapa en särskild klinik för flyktingar, utan att göra ett kliniskt arbete för människor som gjorts bräckliga och traumatiserade, utan att stigmatisera dem.
Vilken är den viktigaste riktlinjen i ditt arbete?
Att inte överväldigas av all politik kring flyktingmottagandet. Det handlar om att hjälpa personer att hitta sin livskraft, att återupptäcka viljan till att skapa mänskliga band. Det essentiella i detta arbete är relationen och orienteringspunkten som jag som terapeut kan ge. Personerna jag möter har förlorat sina riktmärken på grund av exilen och ankomsten till ett främmande land, mötet med nya normer. Min inställning innebär att fråga sig vad som särskiljer denna praktik från en behandlande terapi. Dessutom är överföringsprocessen mellan patient och kliniker ständigt aktuell. Historierna kan verka arkaiska och drömlika och det kan skapa en nyfikenhet på historiens alla detaljer, att vilja veta allt. Detta kan skada terapin.
Text: Vera Mårtens